Logiiraz Ganbat
Galleri VOX, Sundsvall, till 20 maj
På våren 2005 var konstnären Logiiraz Ganbat från Mongoliet ledare för en fördjupande kurs i papier-maché vid konstnärsverkstan i Örnsköldsvik. Vid en redovisning efter kursen fick jag för första gången möta hans unika sätt att använda en uråldrig teknik på ett nytt och modernt sätt. Man fick intryck av subtilt utformade bronsskulpturer innan man förstod att det rörde sig om minutiöst arbete baserat huvudsakligen på papper, vatten och lim. Fem år senare är han tillbaks i länet, nu på Galleri Vox i Sundsvall, och åter överraskas man av hans verk. Utställningen spänner över skulpturer, målningar, grafik och video. Tyngdpunkten ligger på olika masker av papier-maché, där han utifrån ansiktsavgjutningar tillfört olika främmande material som jord, sand, gräs och stenkross. I en av maskerna har han använt modellens hår vilket skapar en märkvärdig och motstridig bild mellan det otäcka och sköna. Ansiktet uttrycker gömsle och förruttnelse, men också blyghet och oskuld. I ett annat verk (bilden) har ett helt huvud formats med ena kindbenet intryckt, med slutna ögon och en sträv pälsliknande hud, till en oroande och svårtydd gestaltning av ett människoöde.
Logiiraz Ganbat, X huvud, kritamache, plock.
Motsatserna mellan liv och död, mellan det artificiella och levande och framförallt mellan bild och natur går som en röd tråd genom de skulpterade maskerna. Att bara säga att naturen återspeglas i människan genom inblandningen av naturmaterial räcker inte, tror jag, för att se hela innebörden av skulpturerna. Snarare upplever jag att den natur som redan finns latent under ytan i människan demaskeras och förstärks genom infiltreringen av de olika främmande materialen. Det blir en bild av människans längtan och behov av djup tillhörighet i något fast och förankrat. Samtidigt skapas en sällsynt tydlig kontrast till samtidens flytande upplösning av identiteter, eller just spegelbilder. Inför Logiiraz Ganbats porträtt av människan slutar nästan det reflekterande tänkandet, det överförs mera till handen som försiktigt vill beröra och smeka det sträva och sensuella i materialet.
Flera av Logiiraz Ganbats verk bygger på mytologiska urkunder från Mongoliet, om gud och djävulen, om riter och ceremonier från hundratals år bakåt i tiden. I en serie ”Thankas”, med målningar på duk inramad av silkestyg, berättas om människans cirkelgång i ett kosmos delad av himmel och helvete, hur detta kosmos ju närmare och längre in i människan man kommer förvandlas till celler och nya osynliga kosmos. Naturens och gudarnas likväl som avgudarnas makt svävar över jordelivet, något som bland annat tydliggörs i Ganbats djur- och dödskallemasker som hänger skräckinjagande på ena väggen. Men man kan också bortse från symboliken och möta hans verk mera direkt, som det genomarbetat skickliga och sinnliga hantverk det gestaltar och låta fantasin spela fritt. I de skulpturer av furiöst framsträckta hästhuvuden (som ser ut som gips) såg jag plötsligt i de stora näsborrarna flera gevärsmynningar skjuta fram, som en obetvinglig bild av djurens styrka och motstånd. Med extatisk livskänsla och en lika oroande som lekfull mystik laddas utställningen på Vox, där det briljanta hantverket i vissa fall kan lura en att missa undertonerna av skräck, fasa och mörk förtrolighet. Jag kan bara avsluta med uppmaningen, gå och se!
Text och foto: Jan K Persson
2010-05-05
